baraewa

Som de flesta vet jobbar ju jag på ett ålderdomshem. Jag är ju inte arton så jag får inte jobba med vården utan jag är löpare som det heter. Det betyder att man går mellan avdelningarna och antingen hjälper till eller går ut på promenader med dom. Jag tjänar jätte bra på det, så jag är nöjd. I alla fall, jag har märkt av lite grejer när jag har varit där. Jag har ju bara jobbat en vecka men det känns ändå. Det är knappt någon som trivs. Jag går ju mest promenader med dom och då får jag höra mycket hur dom känner bl.a. Det var t.ex. En tant som började gråta för att hon ville bort där ifrån, en tant som ville att jag skulle låsa upp dörren så hon kunde åka där ifrån. Det är mitt jobb att hålla kvar dom där, och det känns förjävligt. Jag vill ju hjälpa dom men det går inte. Som dom har sagt, dom har ett eget liv och borde ha rätt att göra som dom vill. Det är sant, men eftersom dom behöver hjälp kan man inte bara släppa iväg dom. Det är hemskt att se dom så varje dag, det är i alla fall ett par stycken som är ledsen för det. Annars brukar dom vara allmänt glada, men ibland märker man att något är fel. Det en jätte gullig gubbe som alltid ringer sin fru. Dom har varit gifta i 45 år tror jag, han älskar verkligen henne och får inte möjligheten att vara med henne.

Idag åkte jag och en tjej som jag brukar jobba med till akuten med en tant. Hon skulle fixa en grej med sin sondslang. Och hon är nästan aldrig medveten om vad som händer. Hon sover mest, ligger bara i sängen. Sånt liv vill jag aldrig ha. Jag vet att det är svårt att undvika men ändå.. usch.. Jag är inte rädd för att bli gammal, bara rädd för att jag ska hamna på ett hem där ingen bryr sig om en. Jag är alltid glad mot dom, ger dom komplimanger och så. Och man märker verkligen hur mycket dom behöver det. Dom lyser upp som om dom aldrig har fått en komplimang förut.

Hur ska jag klara det här i två veckor till... Tycker så jävla synd om dom.

Pusspuss!